En sak som jag alltid varit duktig på är att skaka av mig något som jag inte vill vara ledsen över. Något jag inte tycker jag förtjänar att vara ledsen över. Blir jag ledsen men känner att ''nä, han är ändå en sugig person så jag ska inte vara ledsen över honom'' så har jag lätt för att skaka av mig det. Betyder inte att jag inte bryr mig alls, eller att det inte känns.

För det är klart jag ligger där med ett färdigskrivet sms i handen men raderar allt innan jag skickar det till någon men just nu har jag en kompis som är totalt hjärtekrossad. Och det gör verkligen ont i mig att se den så. Nästan ondare än min egna hjärtesorg någonsin känts. En kille jag träffade förut kallade mig för känslokall. Men det är jag faktiskt inte. Jag kan bara hantera psykisksmärta. Jag har en liten box i min kropp som jag öppnar och stoppar mitt hjärta i när det gör ont så kommer det automatiskt ut när det har läkt. Ã?nskar jag kunde låna ut min box till min vän.

Ã?rligt talat så kommer jag bara ihåg en person som gjort mig så illa att jag inte vetat vad jag skulle ta mig till. Det var min första pojkvän och min första stora kärlek. Men jag antar att man upplever kärleken på ett annat sätt när man är yngre och man tar åt sig mycket mer. Det var liksom andra saker som var viktiga då. Att han skulle hålla min hand när vi gick in på en fest och att han skulle sova hos mig varje natt och om han inte skrev puss i ett sms så gick världen under. Då var han typ inte kär längre eller ville veta av mig trodde jag. Tur att man inte är 18 år för alltid va.

Just nu har jag sagt att jag ska rulla singel ett tag. Vill dock inte riktigt vara själv heller. Egentligen är det inte sexet jag vill åt. Det är söndagarna. Då man ligger där ensam i soffan och suckar ut efter helgen. När man inte orkar styra upp något men inte heller vill vara helt själv… Man vill ha någon som lagar tacos åt en som man får äta i soffan och sen lägger sig bakom och värmer i en sked. Det är var jag vill ha.

En härlig sked.