Jag slits mellan olika tankar.
Ska man hoppas eller ska man sluta vara naiv?
Blir uppriktigt irriterad när mina vänner är naiva. Jag både vet och förstår att man hoppas så mycket att hjärtat nästan hoppar ur bröstet ibland men man får inte glömma bort verkligheten.
Mitt motto är att blunda och skratta. Men när man bara blundar och inte skrattar längre, har färre fjärilar på besök och allt oftare ont i magen det är då det är fel. Lova att ni påminner mig om detta om jag hamnar där? Jag kommer inte, men fan vad jag leker med elden just nu.
Men vad vore man utan sitt hopp?
Men faktiskt sanning:
