Igår kom den här låten på i mina hörlurar och jag slogs tillbaka i tiden ca 15 år. Jag minns det nästan som igår. Jag var på en vän till familjensfödelsedags-''disco'', som det hette på den tiden. Minns inte om vi var tio eller tolv men jag minns att efter någon timme släckte vi ner helt och så hade vi endast en ''siren''-lampa som snurrade i ett hörn och ljuset från den var orange. Vi dansade och lekte limbo. Som sista låt bestämde någon tjej jag inte kände att det skulle vara en tryckare och så satte de på den låten. Han som hade festen var jag kär i. Och när han med blygsamma steg, i sina skateskor, kom fram till mig och frågade om jag ville dansa med honom fick jag inte fram några ord. Så stod vi där, under den orange:a lampan och snurrade runt som två stela pinnar. När han efter halva låten skulle spela tuff och la ena handen på min rumpa minns jag att mitt hjärta hoppade över ett slag. Sen följde det några veckor där jag skrev kärleksbrev på gammal hederligt brevpapper och skickade på posten till honom och telefonsamtal där vi pratade om ingenting och så minns jag en gång när jag gick fram till mamma som stod i köket och frågade hur många timmar det tog att cykla från Hökarängen till Täby. När hon sa att det var omöjligt blev jag arg på henne och sa att ingenting var faktiskt omöjligt när det kom till kärlek och smällde igen dörren till mitt rum. Vi var ihop i tre långa veckor. Sen vet jag inte vad som hände. Men vi känner fortfarande varandra! Våra föräldrar är jättenära vänner och jag springer in i honom då och då.