I helgen har jag än en gång diskuterat ämnet kärlek. Vi har pratat om avslut. Vilket avslut är egentligen värst? Ã?r det när man skriker på varandra tills man inte har någon röst kvar? När man stormar ut och gråter så mycket att man måste kippa efter luft? Eller är det när det inte är någon som helst drama. När man bara avslutar för att det var dags. För att det inte är rätt i livet just nu. Eller för att den ena inte känner lika starkt som den andra gör?
Jag kan inte riktigt bestämma mig. Jag är en väldigt känslosam person. Vilket per automatik gör att man blir ganska dramatisk av sig. Det ligger i min natur att gråta och skrika. Men ändå känner jag att jag tagit ett riktigt stort chillpill mina senaste ''avslut''. Jag har inte alls gråtit ögonen ur mig och legat sömnlös i flera nätter. Men det betyder inte att det kanske inte gör ont. För det har det verkligen gjort ett par gånger… Nu snöade jag in mig på ett helt annat ämne. Ont i hjärtat, det kan man älta om en annan gång.
Tror nog de tysta avsluten är de värsta. När det inte är sagt rakt ut. Utan man bara vet. I det tysta.
