Upplever ni också att de som är tatuerade är med i en hemlig klubb? Att de är speciella? Annorlunda? Lite mer… Vad är ordet jag söker… Jo men speciella är det väl? 

Folk tatuerar sig hit och dit och vissa säger ”detta symboliserar xxx” för mig – aldrig förstått den grejen. Rita det på ett papper och sätt upp på väggen hemma? Varför måste man göra en stor bläcka över halva kroppen? 

Jag är som ni hör inte något jättefan av tatueringar. Väldigt få jag tycker klär i det. Ärligt tycker jag bara riktiga Rockstars kommer undan med många tatueringar. När ”vanliga” människor har många synliga tatueringar (speciellt unga) kan jag inte låta bli att tycka synd om dem. Tänker ALLTID att det finns en risk att denna person om några år komma ångra sig. Bygger då detta på mina egna erfarenheter. Har otroligt många vänner och bekanta som märkte sig för livet i ung ålder och nu ångrar sig och i vissa fall tom genomgår smärtsamma behandlingar för att ta bort dem. Men vad som faktiskt är 100% sanning och de flesta som tatuerade sig unga säger är: ”Jag tycker väl min tatuering är helt ok… Men hade aldrig gjort den idag”. 

Personligen gick jag igenom många olika perioder i min ungdom.

Vi kan väl börja med den första tatuering jag ville ha.  Det var en ros på bröstet. Detta var vid 14-års ålder – TACK MAMMA för du sa att om jag gjorde denna skulle du döda mig.

Sedan ville jag ha en taggtråd runt armen alá Pamela Andersson.

Och sedan en sol runt naveln. Nu är vi runt 16-års ålder.

Nu kommer en av de sjukaste… Jag ville ha en tribal i svanken (omg det var det häftigaste man kunde ha på den tiden) men inte vilken tribal som helst. Jag ville ha ett hjärta, med gloria ovanför OCH djävulshorn inbakat i denna tribal – vill än en gång tacka min mamma som sa att jag skulle bli hemlös om jag gjorde detta.

Under min rejvperiod ville jag även tatuera in en ”infected muschroom” på fotankeln. *emoji som håller för ögonen*

Ja men vad ville jag ha sagt med detta inlägg då?

Jag kom bara att tänka på att det är något speicellt med tatueringar. Och ordet ”forever” är inget man kan uppskatta när man är ung. Jag minns tex hur jag ofta sa ”Men om jag dör imorgon då? Då vill jag ju ha LEVT”. Ja och det vill man ju, såklart. Men om jag idag hade behövt leva med alla dessa tatueringar hade det sugit. Rejält. Är överlycklig över att min mamma sa att jag absolut inte fick. Mina vänner som i våra ringa 14-årsålder fick göra vad de ville med sina kroppar då, är inte alls nöjda med sina tatueringar idag. Jag har tex en bekant som skrev ÖVER HELA SIN RYGG ”No fear” när han var 16år. Tror ni har är nöjd med den idag?

Not so much. 

Sedan ska jag såklart vara helt ärlig med er. För det är jag jämt. Dagen efter jag fyllde arton år låg jag på det där jävla tatueringsbordet och blev gaddad. En liten fjäril på rumpan lever jag med idag. Den är stor som två femmor bredvid varandra och i färg. Men den syns inte om inte jag visar den. Den syns tex inte på stranden eller när jag bär underkläder. Skulle jag ha små string skulle den synas. Men det är också något jag tröttnade på efter några år (string). 

Tänk efter en extra gång innan du gör beslut som går under genre ”forever”. <4