Hi there to all, for the reason that I am genuinely keen of reading this website’s post to be updated on a regular basis. It carries pleasant stuff. hipodromo camarero carreras de hoy

Gud. Hade jag haft ett år kvar hade jag tillbringat all min tappade tid med min mamma och min pappa. Låta dem veta att jag älskar dem, speciellt mamma. Hade gjort allt i min makt för att få henne att må bra. Att få henne sluta låsa in sig på rummet med en vinflaskan eller två så fort hon är ledig. Hade bakat minst en gång i veckan, för jag vet att hon uppskattade när jag gjorde det. Hade gått ut med hennes jävla hund jävel varje dag för att få låta henne vila. Usch vad tragiskt, att jag inte gör detta annars. Min älskade stackars lilla ryska mamma

Hej dasha! Första gången jag kommenterar på din blogg, jag kikar in lite då och då, och gillar att du alltid är du, och att du kör ditt race!
Jag gillar frågan ”att bara ha ett år kvar att leva” det riktigt pirrade till i min mage när tanken slog mig, för jag tänkte på allt jag skulle gjort, och jag håller med dig till tusen – att kärlek är såklart svaret! Hade jag ett år kvar att leva hade jag skrivit/ring killen jag träffat på min utlandstermin, och sagt hur mkt jag tyckt om honom efter de två ggr vi setts, och inte brytt mig om konsekvenserna. Men så blir jag den där realistiska människan igen, som inser att jag förmodligen (peppar, peppar) har mer än ett år kvar att leva, och kör ”safe” spelar lite svår, ignorerar hur lycklig och löjligt småkär jag blir runt den här människan, och tänker att ”man vill ju inte göra bort sig” Jag har alltså knappt en månad kvar med honom i samma land, för just nu är jag i Sverige över jul.. Men ändå så väntar jag på att han ska ta tag och skriva på whatsapp. Varför chansar man inte lite mer, nä för man vill ju inte ta onödiga risker, men är det att leva kan jag fråga mig då? Nej! Man måste våga för att vinna, och slå inte bort tanken att ringa honom – DO IT!!! Det finns inget vackrare att blotta sig för någon, och visa vad man verkligen känner.
Jag tror efter det här inlägget att jag banne mig skriver till min tyska hunk, vad har jag att förlora!?

Om jag hade ett år kvar att leva skulle jag vilja bli gravid. Alltid velat veta hur det känns att vara gravid. Kanske inte skulle hinna få bebisen men om jag skulle det så skulle det vara kul också. Egoistiskt att lämna en bebis ensam kanske men ändå.

Jag skulle nog testa hur det är att leva och göra vad jag känner. Säga till en kille att jag tycker han är nice. Vara ärlig mot mina vänner om när jag tycker de gör rätt och fel. Hitta på massa dumt så jag skrattar mycket. Åka till new york. Köpa allt smink jag vill.

Är i en hemsk period just nu dör jag varken gillar mig själv eller någon annan. Stänger in mig i tankarnas värld om vad jag skulle kunna bli, inte vad jag faktiskt är.

Oerhört viktig tanke det där tycker jag. Allt för ofta gör man (jag) sånt som jag ”måste” göra. Varför?

Det var 1.5 år sen jag tog gymnasiet och det är svårt att upprätthålla alla relationer på samma sätt som förr.. jag är ständigt stressad över att jag inte har tid att umgås lika mycket som förr. Jag har insett att jag kanske inte kan ha lika många nära relationer om jag fortfarande vill vara nära med några. Jättetungt och jobbigt då jag egentligen vill vara med dom alla varje stund. Menmen så är livet. Jag ska ta mig en riktig tankeställare och lägga min energi på de som verkligen är viktigast för mig. Tack för tipset Dasha <3

Inte riktigt svar på frågan vad jag skulle göra om jag hade ett år kvar men.. Isåfall skulle jag resa och umgås med mina närmaste så mycket som möjligt <3

Hör av dig! Du har inget att förlora…GO DASHA GO!

Hade jag haft 1 år kvar att leva hade jag slutat jobba och valt att resa halva tiden och sedan spendera resterande tid hemma med familjen. Som singel hade jag velat upptäcka så mycket häftiga platser som möjligt. T.ex. roadtrip i USA och paradisöar i Asien. Hemma med familjen hade jag velat få den kärlek och det lugn som bara min familj kan ge mig.

Det absolut viktigaste för mig just nu är kärleken.
Om det var ett år kvar av mitt liv hade jag öppnat upp mig till killen jag träffar då & då. Och sagt att jag vill ha honom mer än det vi har nu. Att han är den absolut viktigaste personen i mitt liv och att han är min trygghet. Att jag vill spendera all tid jag har kvar med just honom.
Och ja, jag är för feg för att göra det just nu. Just nu i mitt liv har jag inte tid att bli hjärtekrossad. Jag tänker alldeles för mycket med hjärnan och inte med mitt hjärta i just denna perioden.

Jag hade köpt en biljett till Australien. Längtar tillbaka varje dag.. Jag hade vågat visa mer känslor, inte oroa mig så mycket och ätit choklad varje dag.

Jag tror att då man ligger på sin dödsbädd- varesig det är om ett år eller 60 så finns det en sak som man verkligen ångrar och det är att man inte levde mer med hjärtat och mindre med huvudet. Det är dags att strunta i alla ”men det passar inte i livet just nu” eller ”jag vågar inte/tänk om” och istället gå på känslan: vad vill jag? För du kan få allt du vill om du bara går all in för det. Och skulle det skita sig totalt : exempelvis om han inte känner detsamma (detta hände mig för ca 6mån sen) ja vet ni vad? Då är det inte hela världen för då har man testat och man har vågat och har man vågat så har man vunnit. Ser jag tillbaka på det nu så är jag sjukt stolt över att jag går efter vad jag vill och inte låter hjärnspöken stoppa mig. Jag skulle garanterat fortfarande gå och undra om jag inte bara kört, vilka fantastiska orsaker jag än kunde ha kommit på till att inte försöka.

Så: lev livet fullt ut! Lyssna på hjärtat i situationer som i högsta grad faktiskt rör just hjärtat och all kärlek till dig Dasha och till er andra som delat era tankar och historier <3

Något som är otroligt viktigt i mitt liv är att själv få bestämma vad jag vill göra. Nästa år tar jag studenten och jag ska se till att mitt sabbatsår året efter ska bli ett år var jag gör exakt vad jag vill och inte tvingar mig inpå något bara för att alla andra gör det.
Det här året blev jag också kär för första gången och har fått min första riktiga pojkvän. Han har hjälpt mig uttrycka kärlek, något jag hade problem med tidigare. Det vill jag hålla kvar i hela livet

Jag hade nog testat att dejta min bästa killkompis. Han är grym. Vi har så fruktansvärt kul, vi har en otrolig connection och jag är jättelycklig i hans sällskap. Vi har en väldigt härlig vänskap men samtidigt en flörtig underton som är mysig. Jag hade provat. Alla säger att vi passar ihop och att vi egentligen gillar varandra osv. Men jag vet inte. Vi är så bra broes liksom så man vill ju inte paja det. Men jag ska erkänna att han är den enda av alla mina (väldigt många) killkompisar som jag känner en viss väldigt speciell attraktion till, på ett plan jag inte riktigt kan placera…? Ni märker ju. Suddigt! Jag hade iallafall provat. Kört.

PS. Jag tänker att jag kanske ska prova detta även efter denna fantasi-stund. Hehe. ”Man måste våga för att vinna”, var det la…

Skulle det här bli mitt sista år i livet skulle jag vilja göra alla dom där grejerna man alltid tänkt att man har tid med sen. Jag hade velat skriva, både mycket och ofta, se om det jag skrev skulle kunna läka någon på samma sätt som texter jag läst har läkt mig. Jag skulle satsa på att vara den bästa människan jag någonsin skulle kunna bli – generös, varm och förstående. Jag hade slutat vara så rädd och blivit kär för första gången, hade det gått fantastiskt eller rakt åt skogen hade nog inte spelat så stor roll, inte egentligen.
Tack för en bra blogg, Dasha! Uppskattar hur äkta och ”naken” du är här. Önskar dig allt gott i livet.

Jag säger som du har lärt mig: är det rätt så är det lätt. Och det gäller alla relationer och kanske speciellt om man vet att man ska försvinna från jorden snart. Tillbringa tid med människor som vill va med en och jag vill va med dom. Skulle åka till Hawaii också.

Jag är precis i startgroparna till att göra ”mitt år”. Har länge tjatat på min bf att vi ska ut och resa, vill se världen MED honom såklart. Dansa, skratta, äta god mat och uppleva kulturer. Men han ville aldrig åka med mig. Nu har jag lämnat honom. Han är så ledsen och det skär så oerhört i mig. Är jag ego som gör detta eller är det rätt eftersom jag om några år skulle ångra oerhört att jag inte följde hjärtat och mina drömmar? Han kommer ju förhoppningsvis komma över mig. Men ja, om detta skulle vara mitt sista år så kommer nöjd hoppas jag, eftersom jag nu ska kasta mig ut i världen än en gång och göra allt det där jag drömt om!
Håller med alla andra om att du borde höra av dig till honom.

Tack för bloggen, den är bäst <3

jag är kär i en kompis. han är snygg som fan, och jag är inte det. han har dessutom precis gått in i ett förhållande, och jag har ont i hjärtat varje natt. vill att han ska se på mig så som chuck tittar på blair i gossip girl. men det kommer aldrig hända

Jag hade velat göra så himla mycket!
Jag har spenderat mycket mer tid med min familj som bor långt bort och sen hade jag rest en hel del och bara leva för dagen. Jobba utomlands i något varmt och härligt land och bara vara spontan typ hela tiden. Sen hade jag letat efter nya vänner som är roliga och uppskattar den man är!

Åh så svårt.. Men jag tänker precis som du att jag hade hört av mig till ”honom” nu på en gång, fastän jag egentligen är livrädd för att bli sårad. Vågat chansa mer, för vad har jag att förlora? Jag hopps precis som du att man har 50-60 år kvar, men man kanske ändå borde våga lite mer, chansa lite mer. Men det är läskigt. Tack för att du delar med dig <3

Min man har obotlig cancer, så vi har tillsammans ställts framför den frågan. Det blir så tydligt att livet inte är oändligt, liksom. Vi vet ju att vi har en begränsad tid tillsammans (även om vi inte vet hur länge, några månader eller kanske ett år). Det som har blivit viktigast för oss är att vara med varandra och umgås så mycket vi kan. För oss är det liksom viktigt att visa varandra kärlek och att ha roligt tillsammans. Ibland är det sjukt jobbigt och svårt, men då tillåter vi det att vara så. Man får bryta ihop och komma igen.

Om jag var dig skulle jag höra av mig till personen som du helst skulle vilja spendera din tid med. Våga chansa, det kan ju faktiskt bli hur bra som helst. Och blir det inte det har du i alla fall försökt.

Jag skulle säga upp mig, ta hand om en gammal och övergiven hund och spendera all vaken tid med nära och kära. Skulle säkert dejta en massa också, tänk vad all in man skulle kunna gå om man vet att det snart tar slut. Inte fega något utan säga alla jag tänker högt. Skulle förlåta min mamma också.

Åh svårt.

Men hade nog hoppat av juristlinjen och spenderat ett halvår med skrivandet i ett varmt land med palmer. Kanske Kuba. Tagit med min bf och bott i ett pastellfärgat hus. Ätit mycket fisk och pratat spanska men skrivit på svenska. Skype:at med min familj varje kväll förstås.

Sedan ett halvår i Stockholm! Shoppat skor och väskor, druckit rödvin med vänner och bjudit min familj på middag.

Vilket år va?

ÅH vilken intressant tanke! Om jag hade ett år kvar så skulle jag vilja leva nästan precis såsom jag gör idag faktiskt. Men jag skulle göra mer för att få tillbaka mitt ex, som gjorde slut med mig, trots att han fortfarande är kär i mig och älskar mig (han har sagt det väldigt nyligen). Just nu känns det som att jag inte vill ifrågasätta hans beslut utan bara försöker acceptera det, och jag försöker bara att komma över honom istället för att kämpa mer för oss.

Men annars så pluggar jag min drömutbildning, och jag har hittat så fantastiskt härliga, snälla och roliga vänner som jag har så roligt med och min klass är otroligt bra. Så jag skulle fortsätta leva studentlivet, fast inte plugga så hårt 😉 Jag skulle dock flytta min familj närmare staden jag studerar i, så att jag hade närmare till de. Och så skulle jag göra allt för att få tillbaka mitt ex som sagt…

Jag skulle göra det jag drömmer om – bara flyga ner till honom då han är utomlands just nu, säga exakt precis vad jag känner för honom och förklara för honom att ibland måste man kämpa för de man älskar, istället för att ge upp. Sedan skulle jag unna mig saker, middagar med vänner, kläder, väskor, skor. Skratta högt och älska med hela mitt hjärta istället för att vara så rädd om det som jag är nu. Det ska trots allt hålla i kanske 60, 70 år till så jag försöker att vara rädd om det istället för att såra mig mer. Även om det låter fegt så är jag för rädd om mig själv och mitt hjärta just nu för att göra allt för honom.

Jag tycker att du ska höra av dig till honom du skriver om, och prata iallafall. Kanske kan ni lösa det? KRAMAR i massor och hoppas att du har en underbar resa!

jag hade gått tillbaka till killen jag gjorde slut med för att jag blev kär i honom. (låter så jäkla sjukt, jag vet) vet att han verkligen gillar mig fortfarande och han är min andra halva som jag vet att vad vi än gör kommer ha sådär underbart hysteriskt roligt med. min bästa vän. men som dej har jag en massa år kvar (förhoppningsvis) och hur ledsen jag än blev av att mista min bästa vän så passar han inte in i mitt liv. tyvärr….

Eftersom jag har en (självklart oönskad) ätstörning, skulle jag vilja spendera mitt år med att äta mat utan att känna ångest. Att njuta av en middag och inte fundera på hur mycket tjockare jag har blivit. Att strunta i alla ideal och krav och bara vara mig själv till 100%. Älskad eller hatad, men jag skulle i alla fall kunna dö och säga att jag var mig själv.

Åh alltså vad fint det där var. Din text. På riktigt. Jag är bara 18, och jag ska berätta min story väldigt kort. Men det kommer bli långt iaf, tyvärr.
Det finns en sak i livet som jag älskar oändligt, och det är mig själv. På riktigt, jag ÄLSKAR mig. Jag lägger ner tid och energi på familj, vänner, festa, vara rolig, bra mot alla, politiskt engagerad, välklädd, AMBITIÖS, ger bra råd, lägger ner enormt mycket tid på att bry mig och jag vill hjälpa människor. Jag ÄR en bra människa. Jag är min egna investering och jag är fan värd hela världen, vilket jag också fått höra av typ alla, vänner, familj, killar, bekanta, lärare, chefer, osv.
Med det sagt, är jag också medveten om relationer till andra människor. Jag söker inte efter bekräftelse på samma sätt, jag är inte med en kille bara för att inte vara ensam. Jag står fast vid mina principer och värderingar. När jag väl älskar så älskar jag OÄNDLIGT, liksom ger mitt liv till människor.
Men så träffade jag honom. Oj. Oj. Oj. Oj. Jag hade varit kär förut, riktigt kär, och jag hade mått dåligt tidigare, riktigt dåligt. Men med honom var det liksom helt annorlunda.
Hur som haver, allting var svårt för oss. Vi bor långt ifrån varandra. Vi är båda sociala rastlösa varelser. Men vi var varandras soulmates. Jag har drivit honom till vansinne, och han mig. Men vårt band har aldrig brutits. Han har svikit mig och jag har kallt sagt upp kontakten. Alltså, det har varit så komplicerat, men ändå, har det varit så självklart.
Jag har gått sönder pga honom, pga saknad, pga allt jobbigt. Trasig på det sättet då jag GRÅTIT och liksom inte kunnat ANDAS och haft panikångest pga allt.
Men ändå har jag dag som natt kunnat ringa honom, och gråta eller vad som helst. Trots allt, så är han fortfarande han, och han är fantastisk. Jag önskar han kunde släppa allt och dedikera sitt liv till mig, vilket han inte gör. Men han låter mig vara mig, han låter mig få damp på honom utan att tröttna, han tycker det är självklart att jag är bäst i världen.
Jag har lidit mycket. Och jag borde släppa. Och jag vet allt det där, men alltså nej. För jag har träffat andra, fokuserat på mig själv, FESTAT, rest bort och liksom gjort ALLT TÄNKBART men varenda jävla gång kommer jag fram till samma sak; jag överlever utan honom, jag mår bra utan honom, MEN jag lever med honom, jag mår bäst med honom och jag känner mig HEL med honom.
Så jag har inget gett upp, och han har inte gett upp, och vi kanske är dårar men faktiskt.
Vi är inte klara med varandra och tills dess att jag inte vill ha honom längre, ska jag inte sluta hålla kvar vid oss.
Det är min story, och det jag kommit fram till efter 1,5 år av väldigt mycket kärlek, men också väldigt mycket smärta.
Det är värt allt, att ligga i hans trygga varma famn.

När min kusin på 29 år gick bort i cancer i våras så fick jag en tankeställare. Man vet aldrig hur långt liv man får.
Vad spelar det för roll hur mycket man jobbar eller pluggar om allt endå tar slut innan du hunnit göra allt du skjutit fram till ”senare”.
Hon hade utbildat sig till civilingenjör och jobbat hårt. Alltid gjort allt ”rätt”. Flyttade hem från Stockholm för att starta sitt liv i sin hemstad, nyförlovad med sin pojkvän. Men så blev det ju inte.
Jag hade ibland velat fråga henne om hon hade ändrat på något om hon hade vetat att hon skulle bli sjuk. Hade hon valt att plugga flera år och vara så karriärsinrinriktad? Jag vet inte, kanske ändå.

Självklart ska man jobba hårt och sträva mot sina drömmar, men man får inte glömma att leva.
Jag försöker hela tiden göra saker som känns bra. Jobba hårt med det jag vill och inte mår dåligt av, och inte glömma att njuta och ta vara på tillfällen i livet. Göra de saker som kommer till mig NU och inte tänka att ”det kan jag göra sen”.

Så hör av dig till honom!!

Man ångrar bara sakerna man inte gör 🙂 kram

Hör av dig till honom! Vad har du att förlora?
Jag hade umgåtts massor med familj och vänner, ätit gott, yogat och mediterat. Simpel as that.