[email protected]

Detta inlägg är ett samarbete med NA-KD

Ni vet vid detta laget hur detta funkar, ange koden dasha20 för att få 20% på hela NA-KD sortiment! 

Koden gäller tom lördag ut! 

Detta inlägg är ett samarbete med SOS BARNBYAR

–

Inget barn ska behöva växa upp ensamt, det kan vi alla vara överens om va?

Minns ni när man var liten och vaknade på natten av något obehagligt och den där sekunden när det är mörkt i rummet och man känner sig ensammast i hela världen tills ens förälder kommer in och tänder och frågar med den mjukaste rösten de kan, om man drömt något läskigt?

Tänk om man inte har någon att ropa efter i mörkret? Tänk om ingen kommer hur mycket man än skulle skrika?

Prick så är det för ungefär 220 miljoner barn i den här världen. Men SOS Barnbyar jobbar på detta hela tiden. Långsiktigt och helhjärtat så att dessa barn ska få en familj och en trygghet att växa upp i.

För att stödja deras arbete har jag startat en helt egen insamling! Har jag Sveriges mest givande följare? Öppna hjärtat och tänk på att varenda krona räknas. Kan du avvara 10 kronor är det magiskt, kan du avvara 500kr är det fantastiskt. Skulle alla ni som läser bloggen donera 10kr skulle vi tillsammans samla ihop 300.000kr. Hur härlig känsla? Allting räknas!

Ni kan antingen överföra genom bank och då går ni in på min egna insamlingssida
HÄR eller så swishar ni till nummer 1233200714. 

Bild 1: Dashis tre dagar gammal i Mammis famn <3
Bild 2: 10 månader tränar på potten (tänk att jag var blöjfri när jag var 16 månader.) 

Vilken respons på förra inlägget… Alla sms och alla kommentarer här. You guys <3.

Ja men nu vet ni och livet är helt upp och ner. Nu när hon varit så himla dålig vet jag ju att detta inte är sjukdomen som gjort henne såhär illa utan det är giftet. Det är en tröst. Idag tog vi en promenad i solen på tio minuter och det var väldigt mysigt.

Jag minns för några veckor sedan när hon frågade om det hade börjat blomma ute, om träden äntligen hade blivit gröna eller om de fortfarande var lövlösa (mamma bor i ett höghus så man ser bara toppen på en tall). Då hade ett träd här utanför börjat blomma så jag sprang ner och fotade det åt henne.

Jag förstod tidigt att vi måste såklart skratta och försöka leva igenom alla sår och smärtstillande. En sak som varit ett genomgående skämt här hemma är att mamma vägrat köpa en diskmaskin (fråga inte, varit skogstokig över detta) hon tycker den är ”ful” och skulle ”låta så förfärligt”. Så när vi bestämde att jag skulle flytta in sa jag att nu åker det in en diskmaskin men hon vägrade ändå… Så jag har skojat om denna disk hela denna tid att jag under dessa fyra månader diskat mer än vad jag gjort i hela mitt 31-åriga liv. Då har vi kiknat av garv.

Hehe fyfan vad jag hatar att diska? Det är verkligen hädiskt tråkigt.

En annan sak jag kom på igår jag ville tillägga. Nu jobbar jag på som vanligt. Nu är det inte riktigt några konstigheter alls. Men precis när vi fick veta så fick jag förfrågan om en massa events och då tackade jag ju ja till dem för läkaren hade sagt att mitt liv borde fortsätta som vanligt. Och det var väldigt ansträngande att åka med mamma fram och tillbaka till sjukhuset varje dag samtidigt som jag bollade tre events och sen bloggen, podden och Stadsdel också. Men nu när hon bara här hemma och man har på något sätt anpassat sig (kan man säga så?) till detta livet, så man är duktigare på att planera och strukturera upp det.