Såhär ser man ut när man gråtit i ungefär ett dygn.
Allt startade med en jobbig morgon igår och sen följde hela dagen av ångest och så bestämde jag mig för att åka hem en dag tidigare. Eftersom jag köpt inte ett par utan två par skor till Douglas och ett par till mig själv + annat krams gick min resväska knappt-knappt att få igen. Så jag fick komplettera packningen med en papperskasse. Men då hade jag redan min stora handväska + liten handväska så när jag åkte hemifrån gick det lite för fort… Jag insåg att jag glömt Chanel:en med passen i hemma. Och det var 1 1/2 timme hem igen och planet skulle gå om 2 1/2. Mamma var på en kompis lantställe och jag satte mig i en taxi tillbaka och började gråta så hårt att jag fick kippa efter luft ibland för att inte svimma.
Jag vet att det ”bara” är ett plan men det symboliserade så mycket mer egentligen. Jag har för det första aldrig missat ett plan? Aldrig glömt ett pass hemma. Sådant där händer inte mig, det är beyond ordning och reda på det här torpet. Men jag hade haft en jobbig dag och redan grinat som en flodhäst och när detta hände tappade jag det och hela vintern och våren kom upp och gjorde sig påmind.
När manna blev sjuk var det som om jag stängde av allting. Jag var tvungen att bli så fokuserad och stark och hålla huvudet uppe och vara glad och positiv och den som förde oss framåt i livet. Egentligen gick jag ju sönder inuti men det syntes knappt utåt för det fanns inte utrymme för det. Mina ”känslor” liksom? Vad ÄR ens det när den absolut viktigaste människan i mitt liv precis fått en livshotande diagnos?
Men sen vände allt. Väldigt tvärt. Douglas kom in i mitt liv och mamma blev sakta men säkert starkare och solen kom med våren och livet gick från en kall och grå dimma till rosa fluffiga moln. Jag flyttade hem, låg vaken och fnissade om nätterna för vem behöver sömn när man är nykär? Energin kärleken ger är mycket mer effektiv än sömn ;-).
Och nu när jag varit med mamma en hel vecka så insåg jag nog att hon inte alls är helt 100 som jag kanske trodde, eller inbillade mig. Jag vet inte. Vi vet ju inte heller om hon är frisk. När hon är helt återställd (vilket hon inte är än) så ska hon göra ett test och se. Men det är inte förens slutet på Augusti, ungefär. Så igår när jag missade planet brast något i mig. Jag var helt otröstlig i timmar. Men antar det behövde komma upp. När man som anhörig tar hand om en svårt sjuk får man både ett akutnummer och erbjudande om att gå och prata med någon. Jag avfärdade ju det men börjar fundera på om det kanske inte är en dålig idé ändå. Ska nog ta tag i det efter sommaren.