Såhär ser man ut när man gråtit i ungefär ett dygn.
Allt startade med en jobbig morgon igÃ¥r och sen följde hela dagen av Ã¥ngest och sÃ¥ bestämde jag mig för att Ã¥ka hem en dag tidigare. Eftersom jag köpt inte ett par utan tvÃ¥ par skor till Douglas och ett par till mig själv + annat krams gick min resväska knappt-knappt att fÃ¥ igen. SÃ¥ jag fick komplettera packningen med en papperskasse. Men dÃ¥ hade jag redan min stora handväska + liten handväska sÃ¥ när jag Ã¥kte hemifrÃ¥n gick det lite för fort… Jag insÃ¥g att jag glömt Chanel:en med passen i hemma. Och det var 1 1/2 timme hem igen och planet skulle gÃ¥ om 2 1/2. Mamma var pÃ¥ en kompis lantställe och jag satte mig i en taxi tillbaka och började grÃ¥ta sÃ¥ hÃ¥rt att jag fick kippa efter luft ibland för att inte svimma.
Jag vet att det ”bara” är ett plan men det symboliserade sÃ¥ mycket mer egentligen. Jag har för det första aldrig missat ett plan? Aldrig glömt ett pass hemma. SÃ¥dant där händer inte mig, det är beyond ordning och reda pÃ¥ det här torpet. Men jag hade haft en jobbig dag och redan grinat som en flodhäst och när detta hände tappade jag det och hela vintern och vÃ¥ren kom upp och gjorde sig pÃ¥mind.
När manna blev sjuk var det som om jag stängde av allting. Jag var tvungen att bli sÃ¥ fokuserad och stark och hÃ¥lla huvudet uppe och vara glad och positiv och den som förde oss framÃ¥t i livet. Egentligen gick jag ju sönder inuti men det syntes knappt utÃ¥t för det fanns inte utrymme för det. Mina ”känslor” liksom? Vad ÃR ens det när den absolut viktigaste människan i mitt liv precis fÃ¥tt en livshotande diagnos?
Men sen vände allt. Väldigt tvärt. Douglas kom in i mitt liv och mamma blev sakta men säkert starkare och solen kom med våren och livet gick från en kall och grå dimma till rosa fluffiga moln. Jag flyttade hem, låg vaken och fnissade om nätterna för vem behöver sömn när man är nykär? Energin kärleken ger är mycket mer effektiv än sömn ;-).
Och nu när jag varit med mamma en hel vecka så insåg jag nog att hon inte alls är helt 100 som jag kanske trodde, eller inbillade mig. Jag vet inte. Vi vet ju inte heller om hon är frisk. När hon är helt återställd (vilket hon inte är än) så ska hon göra ett test och se. Men det är inte förens slutet på Augusti, ungefär. Så igår när jag missade planet brast något i mig. Jag var helt otröstlig i timmar. Men antar det behövde komma upp. När man som anhörig tar hand om en svårt sjuk får man både ett akutnummer och erbjudande om att gå och prata med någon. Jag avfärdade ju det men börjar fundera på om det kanske inte är en dålig idé ändå. Ska nog ta tag i det efter sommaren.
