[email protected]

Visst är det alltid roligt att snoka lite? Så jag tänkte ni skulle få en inblick i min inkorg.

På dagens pw med Isa började vi prata om döden. Hon säger på en gång ''men tyst, sluta'' för att hon är väldigt rädd för döden. Sjuk grej, men jag är inte alls rädd för att dö. Inte ens pyttelite. Inte någonstans.

Det här betyder inte att jag vill dö nu, men ibland när jag är som lyckligast så kan jag säga:
– ''Om jag skulle dö idag, skulle jag dö lycklig''.

Och jag menar verkligen det från botten av mitt hjärta. Jag har för det första svårt att tro att allting bara tar slut. Att det bara blir svart. Att man slutar existera.

Ett tag trodde jag att alla kommer till sitt eget paradis. Att jag tex kommer komma till ett ställe där jag är supervältränad trots att jag äter chips med dipp till frukost och en Aladdin ask till mellanmål. Där jag kan rida hur mycket jag vill och alla är snälla mot mig, för att det är ju mitt paradis.

Det jag menar är att hittills har jag haft ett underbart liv, utan att det varit perfekt. Jag har haft det kaos i familjen och fått hjärtat krossat och blivit anklagad för att vara en sugig kompis osv. Men jag menar att det där är ju vardagsproblem. Det är såna saker som gör ont men livet går vidare och man måste lära sig att uppskatta det lilla i livet. Att se det fina och härliga i livet. Tänk på att allting blir vad man gör det till (klyscha, jaa men klyschor finns ju av en anledning).

I slutet av dagen är jag nöjd med det mesta. Jag kanske kommer försöka att ändra mitt liv detta år men jag ångrar ingenting av 2011. Om jag tänker efter så var 2010 och 2011 mina bästa år hittills. Jag har lärt känna otroligt roliga människor som bryr sig om mig och är snälla mot mig och som får mig att skratta.

Viktigaste i livet är att aldrig sluta skratta.

Jobbig grej… Ni minns när jag stukade foten? Ungefär två månader sen nu. Den gör sig fortfarande påmind. Jag kan inte sitta i skräddare eller ha klackar.. Men jag kan ju motionera och det är nice.

Men igår efter min powernap så vaknade jag med en otrolig smärta i axeln. Det var som om någon körde ner en nål på ca 40cm rakt ner i axeln på mig så fort jag lyfte armen. Men jag tänkte att de inte skulle hålla i, så snörade på mig gympaskorna och promenerade till PT-Martin. Där vi konstaterade ganska snabbt att jag inte kunde träna så han behandlade mig istället. Martin är nämligen även legitimerad naprapat!

Idag känns det bättre men det var ganska jobbigt att sova inatt. Hoppas verkligen det släpper snart. Känner mig som ringaren i notre dame med en hängandes arm och lite haltnde.

Nu ska jag ut på en powerwalk. puss.