Jag vill börja med att säga AJ vad ont det gjorde i mig att läsa att så många av er har ont i hjärtat. Men anatar att thats life. Och att det är så det är, i hela världen. Hela tiden. Jag har tagit mig ordentligt med tid och försökt att svara så kärleksfullt jag kan. Jag har refirerat till mitt egna liv och mina egna erfarenheter och hur jag hanterar dessa situationer. Kanske inte alltid är rätt men det är hundra procent ärligt och hur jag skulle hanterat detta.
Har varit ihop med min sambo i snart 4 år, och nu känner jag mig färdig. Så skön känsla att veta vad jag vill och inte vill. MEN vi bor ihop och jag kan först officiellt gå ur förhållandet i juli då jag flyttar. Hur ska jag kläcka ur mig att det är över? Och hur ska jag överleva dessa 4 månaderna med honom utan att säga något?, känner mig jätte elak och egoistisk nu som att jag utnyttjar honom?
Jag förstår inte varför du inte kan flytta ifrån? Jag förstår att du känner dig taskig mot honom för sanningen är faktiskt att du är lite taskig. Måste du bo kvar? Har du ingen kompis eller förälder du kan bo hos så länge? Jag tror på att man kommer längst i livet på att vara ärlig. Jag tycker du ska berätta för honom hur det ligger till och hur du känner. Kanske kan han flytta ut i någon månad? Lycka till!
Tycker du om någon just nu? (kille alltså)
Tack för en fin blogg Dasha
Skulle jag inte påstå att jag gör.
Vad tycker du om semesterflirtar?
Något som kan hålla eller är bara något utav en dröm eftersom semestrar ofta är spontana och så långt ifrån verkligheten man kan komma? Träffade nämligen en kille i somras som jag inte kan sluta tänka på? (viktigt kanske att påpeka att vi fortfarande pratar mycket och ganska ofta)
Jag tror på att om det är rätt så är det lätt. Känns det lätt och självklart även fast han bor långt ifrån dig? Ja men kör på då. Jag tycker dock det är viktigt att man ses. Att man inte bara smsar och pratar på facebook. Det är inget förhållande. Styr upp att träffa honom!
Jag har träffat en kille i min klass på Uni i några månader?från början var det oseriöst utan några krav eller måsten men vi började ändå bete oss som att det var något mer. Filmkvällar, gymma tillsammans, telefon flera gånger i veckan, pussas offentligt, bara ligger med varandra. Du vet vad jag menar. Jag fick känslor ganska tidigt men eftersom han inte vill ha ett förhållande har jag inte begärt det heller. Det har dock gjort att jag varit väldigt velig och dragit mig ur flera gånger men alltid gått tillbaka. Nu senast la jag alla korten på bordet en gång för alla och sa att jag är kär i honom och vill ha en riktig relation och därför kan vi inte fortsätta även om han tycket om mig med. Om han nu inte vill något mer. Han hade velat fortsätta precis som vanligt, dvs ett förhållande utan att man får kalla det det och utan alla måsten som följer. Där av blev han förbannad på mitt beslut och jag förstår inte varför. Vet att jag gjort rätt val men varför blir jag ?the bad guy?? Det är jag som känner för mycket inte han
Jag vet precis vad du menar. Att han blev förbannad visar bara en otrolig omognad och osäkerhet från hans sida. Men om han inte vill det du vill tycker jag du gjorde rätt i att avsluta det. Glöm aldrig att man ska aldrig nöja sig!!!! Han får inte ha kakan och äta upp den. Vill han va med dig så ska han ge sig in i det helhjärtat. Resten är bullshit och han kan dränka sig tycker jag. Tänk på att det faktiskt finns hur mycket killar som helst. Även fast det inte känns som det ibland. Men det gör det! Stan kryllar av härliga män. Jag brukar ha en regel att om inte han vill vara med mig på samma sätt som jag vill vara med honom så är han nog inget för mig ändå. Det är faktiskt sant.
Var med om exakt samma sak, hade den värsta sommaren i mitt liv. Mådde så fruktansvärt dåligt för att han jag var kär i inte ville vara med mig fullt ut ? trots att han betedde sig som om han ville det. Sa fina saker, myste massor, åt middagar tillsammans, var som bästa vänner, pratade om allt. Ändå ville han inte ha mig. Det bästa som hänt mig nu när jag ser tillbaka var att han dumpade mig när han insåg att jag ville mer än vad han ville. Det gör ont, det kommer du inte komma ifrån men med tiden kommer du se att det finns andra där ute (okej nu kan du bara se honom men om ett tag) som skulle göra allt för dig. Allt förändras den dagen du inser att du faktiskt ?känner? något för en annan kille. Då inser du plötsligt att det går att känna för någon annan.
Bra svar! Ni som inte hängde med så svara den här tjejen på förra frågan som jag gjorde. EXAKT SÅ är det.
Jag har varit singel i snart 2 år. Har väl ganska länge känt mig redo för ett nytt förhållande, men inte hittat rätt.
Nu har jag gått o blivit störtkär (fjärilar i magen, kan inte äta, knappt sova..) i en fantastisk kille.
Jag tror att han är kär i mig också, eller jag vet det även om han inte sagt det högt.
Han har dock nästan precis skilt sig & jag känner inte för att vara hans rebound-girl. Jag vill ju heller inte stå bredvid o ?se på? när han ligger runt med andra tjejer.. Hur hade du gjort?
Hm.. När man varit gift så är det en helt annan sak. Om jag inte misstar mig så har han huvudet fullt med väldigt mycket mer än att ''hitta kärleken'' igen. Risken är väldigt stor att han nu vill ut och se sig om och känna på detta med bekräftels osv. Så mitt tips är nog att låta honom vara ett tag. Är det meningen för er så kommer ni hitta varandra längre fram.
