Jag har en vän som inte varit sig själv de senaste veckorna. Inte för lång tid men tillräckligt länge för att jag kännt mig obekväm. Tänkte att jag hade gjort något fel. Eller att han störde sig över något men igår så lossnade det. Då fick jag veta vad det är som tyngt honom och så prata vi och brainstorma och så kom vi faktiskt fram till vad man ska göra åt situationen och idag sätter vi slag i planerna. 

Vad jag tänkte på var att håll inte inne med era problem. Berätta dem för era vänner och kollegor, om det har med jobbet att göra. Folk vill hjälpa mer än vad man tror.

Och vill de inte det så är det faktiskt ärligt talat bara att dumpa dem. Man ska omge sig med människor som tillför posetiv energi i ens liv och vill en väl. Glöm inte det. Ta inte skit från någon som ska föreställa din vän. En vän ska lyfta upp en. En vän ska inspirera och göra en till en bättre människa.

inte få en att må dåligt och känna sig nertryckt. Vissa människor har en förmåga att sätta sig över sina vänner för att få sig själva att må bättre. Det är fel. För inga ursäkter för dessa människor. De är sugiga människor och dem behöver vi inte. 

Jag har ett sånt praktexempel på det. Jag hade en sån vän förut. För några år sen. Efter en sen utekväll på sensommaren kommer vi ut från Whiteroom när de stängde. Klockan hade alltså precis hunnit slå 05.00 och solen var på väg upp igen. När vi kommer ut tar jag på mig mina nya Raybans och känner mig så snygg. Jag hade köpt dem samma dag och var så glad för dem. Så kommer min ”sk vän” ut några minuter efter mig och vid det här laget så hade det bildats en liten ring av häng där jag stod. Det var några killkompisar och några bekanta som stod och skrattade och lånade tändare och pratade som sånt man bara pratar om efter 05. Hon staplar rätt in i denna klunga på ca 8-10 personer och vänder sig mot mig och skrattar högt samtidigt som hon säger:

-”Men GUD DASHA! Du har ju köpt killmodellen! De där Raybans:en är ju på tok för stora för dig!!! Hahahahahahahhahah”.

Så skrattade några andra som hakade på henne och jag gick ner till taxibilarna med ett dåligt humör. För det där var så onödigt sagt av henne och om detta var någon som bara råkade klämma ut en sån här sak en gång så skulle det ju inte varit en sån big deal men eftersom detta var typiskt henne så blev man bara så trött. Och ledsen egentligen. För varför skulle man vilja säga något som får ens komis att känna sig dum – framför andra människor? Hade jag redan köpt dessa solisar så gillade ju jag uppenbarligen dem?