Vi är otroligt lyckligt lottade som får bo i fina, rättvisa Sverige.

Men jag förstår inte hur vi kan vara så egoistiska att vi (och ja, jag använder ordet ”vi” eftersom jag vet att det är många i min närhet som tycker detta men inte säger det högt) tycker att vi förtjänar att bo i fina Sverige men inte någon annan. Att vi på något sätt är mer värda än några andra människor? Det är för mig helt obegripligt.

Jag var på Fotografiska med min mamma i fredags där det just nu finns en utställning som heter ”Där barnen sover” av Magnus Wennman. Jag var där för att se en annan utställning så när jag klev in i denna förväntade jag mig ingenting. Men jag stod och tittade på dessa bilder i en timma, tror jag. Och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. De rann längst mina kinder medan jag tittade på dessa barn som är offer för vuxnas problem.

Men jag var inte ledsen för att jag tyckte synd om dessa barn. Jag var ledsen för att det finns människor i vårt land som helt seriöst tycker att vi inte ska släppa in dessa barn i vårt samhälle. Att dessa barn med sina familjer inte ska få möjligheten till samma liv som vi har fått. Att jag har människor i min närhet som struntar i denna situation och tycker ”det är jobbigt när tiggarna tigger” (oj så jobbigt det är för DIG när de tigger pengar till mat av dig). Som använder uttryck som ”vi måste ta hand om våra egna först” och ”de kommer ändå bara hit och våldtar”. Det gör mig ledsen. 

Vill ni se en stark utställning så rekommenderar jag den av hela mitt hjärta. Nedan har jag fotat av några av barnen och deras historier.