Vi är otroligt lyckligt lottade som får bo i fina, rättvisa Sverige.

Men jag förstÃ¥r inte hur vi kan vara sÃ¥ egoistiska att vi (och ja, jag använder ordet ”vi” eftersom jag vet att det är mÃ¥nga i min närhet som tycker detta men inte säger det högt) tycker att vi förtjänar att bo i fina Sverige men inte nÃ¥gon annan. Att vi pÃ¥ nÃ¥got sätt är mer värda än nÃ¥gra andra människor? Det är för mig helt obegripligt.

Jag var pÃ¥ Fotografiska med min mamma i fredags där det just nu finns en utställning som heter ”Där barnen sover” av Magnus Wennman. Jag var där för att se en annan utställning sÃ¥ när jag klev in i denna förväntade jag mig ingenting. Men jag stod och tittade pÃ¥ dessa bilder i en timma, tror jag. Och jag kunde inte hÃ¥lla tillbaka tÃ¥rarna. De rann längst mina kinder medan jag tittade pÃ¥ dessa barn som är offer för vuxnas problem.

Men jag var inte ledsen för att jag tyckte synd om dessa barn. Jag var ledsen för att det finns människor i vÃ¥rt land som helt seriöst tycker att vi inte ska släppa in dessa barn i vÃ¥rt samhälle. Att dessa barn med sina familjer inte ska fÃ¥ möjligheten till samma liv som vi har fÃ¥tt. Att jag har människor i min närhet som struntar i denna situation och tycker ”det är jobbigt när tiggarna tigger” (oj sÃ¥ jobbigt det är för DIG när de tigger pengar till mat av dig). Som använder uttryck som ”vi mÃ¥ste ta hand om vÃ¥ra egna först” och ”de kommer ändÃ¥ bara hit och vÃ¥ldtar”. Det gör mig ledsen. 

Vill ni se en stark utställning så rekommenderar jag den av hela mitt hjärta. Nedan har jag fotat av några av barnen och deras historier.