Ni som följer mig på SNAP (dondasha) vet att jag haft problem med mitt knä sen i somras. När jag var i St-Tropez så skulle jag göra någon form av balett-move och så small det till i knät. Efter det har jag inte riktigt kunnat gå på det helt. Och sedan har smärtan ändrat sig och ett tag var den ”helt ok” förutom att jag inte kunde sätta mig på huk och ”stänga igen” knät helt utan smärta.

Då sökte jag mig till en knäspecialist som gav mig ordern att ”träna upp musklerna runt knät”. Satte mig på hårdträning och rehab. Slutade med att jag fick sådana smärtor att jag inte kunde gå över huvudtaget och vaknade flera gånger per natt eftersom varje gång jag rörde benet på något sätt gjorde det ont. Gick tillbaka till knäspecialisten som då skickade mig till en läkare som konstaterade att det är NÅGOT med min menisk. Förmodligen så gick den inte av där i somras utan bara fick en spricka i sig och något hamnade i kläm. Som inte kunnat läka igen av sig själv eftersom den just sitter i kläm och varje gång jag anstränger och använder knät så blir den inflammerad och irriterad. Som en liten köttsträng som hamnat i kläm och inte lossnar och inte läker ihop. Så det blir en titt-hålsoperation på fredag för att 1) kika ordentligt vad det är där i och 2) förhoppningsvis bara slipa bort den lilla jävlen som stör mig från att kinan gå powerwalks och känna mig snygg i klackar. Förstår ni jag inte kunnat ha klackar sen i Juli? Bott i gympaskor och det är så tråkigt. Vill va ladylike igen.

Men i alla fall. Håll alla tummar för mig när jag ska sövas klockan 11.30 på fredag? Är ärligt talat skit nervös. Jag har ju en fobi i livet och det är smärta. KLARAR INTE AV smärta. Är livrädd för smärta. Livrädd att vakna upp på fredag och ha ont. Samtidigt som jag har konstant ont just nu… Men det är en annan sorts smärta. En smärta jag på något sätt lärt mig att leva med? Konstigt det där. Hur anpassningar kroppen är.