Vi var ju i NYC i December.

Jag blev totalt förälskad i staden (varit där en gÃ¥ng förut) – precis som alla andra sÃ¥ när jag och Maxinne hade sÃ¥ tur sÃ¥ vi fick jobbrelaterade  ärenden där sÃ¥ dÃ¥ var det bara att boka en ny biljett. Det kommer bli en hel del jobb för vÃ¥ran del men vad gör det när man springer pÃ¥ NYC-gator emellan?

Vi Ã¥ker idag och kommer hem tisdag! Jag hoppas mitt knä kommer hÃ¥lla… Annars fÃ¥r vi kanske hyra en rullstol sÃ¥ fÃ¥r Maxi dra omkring mig i en sÃ¥dan. Vad tror ni om det? Grejen är den att jag ska gÃ¥ pÃ¥ knät men inte anstränga det. Och jag känner ju verkligen när det ansträngs. Tex max max max en timmes aktivt gÃ¥ende klarar den. Inte ens det egentligen. För dÃ¥ KÄNNER jag av att det ömmar.

STRESS är den lindrigaste förklaringen för hur jag och min kropp mÃ¥r för tillfället. IgÃ¥r kväll när jag kom hem frÃ¥n Riga och slängde in en tvätt sÃ¥ började jag packa om. Imorse när jag stod och tittade pÃ¥ den halvfulla resväskan tänkte jag ”Vad har jag glömt? Den är pÃ¥ ricko helt tom. Använt ca 30% av innehÃ¥llet?” Sedan hade jag klämt in ett möte hemma hos mig för att jag skulle hinna packa samtidigt som drog ut pÃ¥ tiden och sedan var det bara att springa hemifrÃ¥n. Efter ett par timmar pÃ¥ kontoret slog det mig. Jag har ju glömt de tvÃ¥ paren av byxor och de tre blusarna jag tvättade igÃ¥r som jag ville ha med till NYC? De hänger pÃ¥ tvättställningen i vardagsrummet. DÃ¥ är man stressad… Hoppas verkligen jag hinner hem emellan idag för att hämta dem. TrÃ¥kigt med ett par jeans jag inte ens gillar att ha i NYC. Tog pÃ¥ mig dessa för de är mjuka och därför sköna att resa i.

Vi får se. Så här såg det ut när vi var där i December.