Fattar ju man mÃ¥ste tillbaka till livet men fattar inte riktigt hur. Vi börjar med lite träning och ett litet möte följt direkt efter…
På ett sätt ångrar jag att jag skrivit ut här att något hänt. För alla frågar. Och jag kan helt omöjligt prata om det. Jag förstår ni bryr er men jag kan inte ta de orden eller meningarna i min mun. Det ger mig svindel och illamående och det gör det mer verkligt.
Men samtidigt, om jag inte hade skrivit nÃ¥got… Kan inte föreställa mig lÃ¥tsas som ingenting. För INGENTING är som vanligt längre. Kommer kanske aldrig heller bli.