Hej Dasha!
På tal om invandrarhistorien i förra podden!
Din mamma verkar ha integrerat er så snabbt i Sverige, men ändå behållit det ryska ?
Undrar om du någonsin känt dig utanför eller fördomsfyllt bemött pga att du är från Ryssland? Eller för den delen fått kritik från ryssar att ni blivit för ”försvenskade”? Hur känner du kring detta när du är i Ryssland? Vet inte om du känner igen det dilemmat som många utlandsfödda hamnar i, att det blir lite identitetskris och att inte passa in helt nånstans eller känna sig 100% hemma. Om du inte känt så, vad tror du att din mamma gjorde när hon var ny i Sverige som fick dig att bli så trygg i den du är? Vore superintressant att höra!

Jag känner mig alltid lite utanför vart jag än är om jag ska vara helt ärlig. Jag är absolut inte rysk längre. Jag tänker ju på svenska, jag drömmer på svenska och jag räknar på svenska. När jag är i Ryssland undrar dem från vilken avlägsen by jag kommer ifrån för jag har en stor brytning/accent på min ryska. I Sverige har jag aldrig känt mig helt svensk. Jag blir ju för det första kallad för ”Ryskan” ofta (vilket inte är något mig emot jag tycker det låter både exotiskt och festligt) men sen får jag alltid frågan vart jag kommer ifrån när jag presenterar mig och då (det här är på riktigt helt okryddat) svarar ca 50% med att säga:
– ”Dasha? Från Ryssland?
Alltså, DASHA FROM RUSSIA”

och så brister de ut i garv och tycker de är fyndiga. Kan ni föreställa er hur många gånger jag hört detta i mitt liv. Jag ler ju lite och så men just det skämtet börjar bli extremt tröttsamt. Mest kanske för att alla tror att de är unika och första gången jag hör det. Sen vet jag faktiskt inte varför men ofta känns det som att folk tycker de är roliga när de säger ”Den där tröjan är så rysk” eller ”Du ser så rysk ut i den där mössan”. Och det är inte alltid det låter som något positivt, nästan som att det vore fel att jag ser rysk ut? Förstår ni hur jag menar? Jag vet inte, svårt att komma på alla sådana här småsaker men det finns definitivt tillfällen då man på något sätt får det ryska uppkört i ansiktet och det inte är på ett positivt sätt.

Men just utanförskap.. Det kunde jag känna mycket när jag var liten men samtidigt känner man utanförskap på så många olika sätt och nivåer när man är liten för man är så rädd och känslig då. Min mamma har ju uppfostrat mig på ett visst sätt och varit väldigt ödmjuk men hård. Tex väldigt kärleksfull men visade från väldigt tidig ålder att man är respektfull mot vuxna och jag har aldrig skrikit eller höjt rösten åt henne eller någon annan vuxen. Sen har vi alltid pratat ryska hemma och alltid umgåtts med andra ryssar så de ryska traditionerna har vi kvar men anpassat oss till de svenska med, eftersom det är här vi bor och lever. Jag tycker vi hittat en bra balans i livet i Sverige. <3