Cancer.

Bara ordet får mig att må så jävla illa.

Den 29 januari förändrades hela mitt liv, existens och världen bokstavligen vändes upp och ner. Man förstår inte riktigt vad det betyder när ”världen vänds upp och ner” förens man känner hur den gör det.

Min mamma,

min älskade, fina, varma och den mest omtänksammaste människan jag känner kommer hem till mig med sin kompis Viktoria (som ni sett en hel del här i bloggen av sen dess) och berättar att hon fått cancer.

Först förstår jag ingenting, jag frågar vad hon säger och vad hon menar och sen går jag in i någon form av chock. Jag minns ingenting från de två veckorna som följer för det enda jag kan tänka då är ”Hon kommer dö, hon kommer dö hon kommer dö”. Men sen gick jag in i fas två. När jag började prata med några få nära utvalda vänner om detta och inser att hon såklart inte alls kommer dö? Vi kommer klara detta tillsammans för ärligt talat – det finns inget annat alternativ?

Jag har bara henne.

Mamma har en väldigt ovanlig cancer som endast drabbar ca 150 svenskar per år (jämfört med bröstcancer som är ca 9000 per år) och förut så tog denna behandling månader men en vecka innan hon diagnosticerades så ändrades behandlingsformen och istället för att ta cellgifter + strålning och tabletter var för sig i taget så har man slagit ihop allting på sex veckor. Tror inte ni kan föreställa er i er vildaste fantasi hur en människan kropp mår när man bokstavligen pumpar den med gift (för det är vad cancermedicin är) tills den nästan lägger av och då trycker läkarna på stoppknappen. Jag minns en av de värsta dagarna var när hon var så svag att de beslutade att ge henne en akut blodtransplantation. De smärtorna hon gått igenom… Önskar dem ingen människa på denna jord.

Jag flyttade in i mitt barnrum hemma hos mamma i mitten på februari och har bott här sen dess. Så de dagar bloggen uteblivit är för att jag helt enkelt inte haft någon annan kraft än att ta hand om henne och jobbet. Vilket var en annan extremt ångestfylld grej. Vi var och träffade läkare och sköterskor inför mammas behandling och de sa till mig ”Hur livet än känns är det viktigt du lever på som vanligt, jobbar och träffar vänner” – det är det sämsta tipset jag fått. För jag tog på mig massa jobb när det var som jobbigast och hur ska man låtsas som ingenting när allting är helt annorlunda? Det var hjärtskärande. Så av min erfarenhet, ta inte på er massa jobb om ni är i samma sits… Tvärtom.

Bloggen har också uteblivit i brist på material. När jag bara varit här har jag inte velat fota mig eller mammas lägenhet så ni skulle ”fatta”. Att ljuga för er och upprätthålla en fasad har varit otroligt jobbigt. Men faktum är att mamma ville först inte att någon skulle veta. Och speciellt inte att jag skulle skriva om det och det måste man respektera, även fast jag har tyckt det varit jättejobbigt att inte skriva om det hemskaste jag varit med om i mitt 31-åriga liv?

Nu är i alla fall behandlingen över och hon håller på att återhämta sig sakta… Vissa dagar är bättre och lättare än andra. Vi vet inte resultatet av behandlingen än det får vi veta om några månader men nu vet ni i alla fall varför jag kanske varit kort och surig när ni tjatat ”om vad som hänt” för det har inte varit min hemlighet. Att ta ordet cancer i samma mening som mamma ger mig fortfarande kräkreflexer. Bokstavligen. Inte som man bara ”säger”. Jag vägde mig häromdagen och jag har gått ner tio kilo sen januari. I början var det ju meningen men senaste tiden har jag inte tänkt på det mer än gått mina powerwalks som jag alltid gjort men jag tappar matlusten väldigt snabbt. Händer minsta lilla grej med mamma så är den som bortblåst. Mår illa bara av tanken. Alla frågar ”vad jag gjort” och nu vet ni vad jag gjort. Gått igenom cancer med min mamma.

Men hon är i alla fall på bättrningsvägar nu och varje dag blir hon mer och mer sig själv och med det blir jag det också. Men häpnadsväckande hur man börjar rannsaka sig själv och människor i ens närhet när livet förändras på det här viset. Vi har bara ett liv, se till att spendera det med människor du vill ha i ditt liv och se till att göra allt för dem. Man vet aldrig när de inte finns där längre…

Med detta inlägg vill jag även säga tack till alla mina människor som funnits där för mig och för mamma. Utan er vet jag inte om vi hade klart detta. För är det något som man behöver och som ger en energi när den inte finns så är det vänlighet och kärlek från ens människor.