Cancer.

Bara ordet får mig att må så jävla illa.

Den 29 januari förändrades hela mitt liv, existens och världen bokstavligen vändes upp och ner. Man förstÃ¥r inte riktigt vad det betyder när ”världen vänds upp och ner” förens man känner hur den gör det.

Min mamma,

min älskade, fina, varma och den mest omtänksammaste människan jag känner kommer hem till mig med sin kompis Viktoria (som ni sett en hel del här i bloggen av sen dess) och berättar att hon fått cancer.

Först förstÃ¥r jag ingenting, jag frÃ¥gar vad hon säger och vad hon menar och sen gÃ¥r jag in i nÃ¥gon form av chock. Jag minns ingenting frÃ¥n de tvÃ¥ veckorna som följer för det enda jag kan tänka dÃ¥ är ”Hon kommer dö, hon kommer dö hon kommer dö”. Men sen gick jag in i fas tvÃ¥. När jag började prata med nÃ¥gra fÃ¥ nära utvalda vänner om detta och inser att hon sÃ¥klart inte alls kommer dö? Vi kommer klara detta tillsammans för ärligt talat – det finns inget annat alternativ?

Jag har bara henne.

Mamma har en väldigt ovanlig cancer som endast drabbar ca 150 svenskar per Ã¥r (jämfört med bröstcancer som är ca 9000 per Ã¥r) och förut sÃ¥ tog denna behandling mÃ¥nader men en vecka innan hon diagnosticerades sÃ¥ ändrades behandlingsformen och istället för att ta cellgifter + strÃ¥lning och tabletter var för sig i taget sÃ¥ har man slagit ihop allting pÃ¥ sex veckor. Tror inte ni kan föreställa er i er vildaste fantasi hur en människan kropp mÃ¥r när man bokstavligen pumpar den med gift (för det är vad cancermedicin är) tills den nästan lägger av och dÃ¥ trycker läkarna pÃ¥ stoppknappen. Jag minns en av de värsta dagarna var när hon var sÃ¥ svag att de beslutade att ge henne en akut blodtransplantation. De smärtorna hon gÃ¥tt igenom… Önskar dem ingen människa pÃ¥ denna jord.

Jag flyttade in i mitt barnrum hemma hos mamma i mitten pÃ¥ februari och har bott här sen dess. SÃ¥ de dagar bloggen uteblivit är för att jag helt enkelt inte haft nÃ¥gon annan kraft än att ta hand om henne och jobbet. Vilket var en annan extremt Ã¥ngestfylld grej. Vi var och träffade läkare och sköterskor inför mammas behandling och de sa till mig ”Hur livet än känns är det viktigt du lever pÃ¥ som vanligt, jobbar och träffar vänner” – det är det sämsta tipset jag fÃ¥tt. För jag tog pÃ¥ mig massa jobb när det var som jobbigast och hur ska man lÃ¥tsas som ingenting när allting är helt annorlunda? Det var hjärtskärande. SÃ¥ av min erfarenhet, ta inte pÃ¥ er massa jobb om ni är i samma sits… Tvärtom.

Bloggen har ocksÃ¥ uteblivit i brist pÃ¥ material. När jag bara varit här har jag inte velat fota mig eller mammas lägenhet sÃ¥ ni skulle ”fatta”. Att ljuga för er och upprätthÃ¥lla en fasad har varit otroligt jobbigt. Men faktum är att mamma ville först inte att nÃ¥gon skulle veta. Och speciellt inte att jag skulle skriva om det och det mÃ¥ste man respektera, även fast jag har tyckt det varit jättejobbigt att inte skriva om det hemskaste jag varit med om i mitt 31-Ã¥riga liv?

Nu är i alla fall behandlingen över och hon hÃ¥ller pÃ¥ att Ã¥terhämta sig sakta… Vissa dagar är bättre och lättare än andra. Vi vet inte resultatet av behandlingen än det fÃ¥r vi veta om nÃ¥gra mÃ¥nader men nu vet ni i alla fall varför jag kanske varit kort och surig när ni tjatat ”om vad som hänt” för det har inte varit min hemlighet. Att ta ordet cancer i samma mening som mamma ger mig fortfarande kräkreflexer. Bokstavligen. Inte som man bara ”säger”. Jag vägde mig häromdagen och jag har gÃ¥tt ner tio kilo sen januari. I början var det ju meningen men senaste tiden har jag inte tänkt pÃ¥ det mer än gÃ¥tt mina powerwalks som jag alltid gjort men jag tappar matlusten väldigt snabbt. Händer minsta lilla grej med mamma sÃ¥ är den som bortblÃ¥st. MÃ¥r illa bara av tanken. Alla frÃ¥gar ”vad jag gjort” och nu vet ni vad jag gjort. GÃ¥tt igenom cancer med min mamma.

Men hon är i alla fall pÃ¥ bättrningsvägar nu och varje dag blir hon mer och mer sig själv och med det blir jag det ocksÃ¥. Men häpnadsväckande hur man börjar rannsaka sig själv och människor i ens närhet när livet förändras pÃ¥ det här viset. Vi har bara ett liv, se till att spendera det med människor du vill ha i ditt liv och se till att göra allt för dem. Man vet aldrig när de inte finns där längre…

Med detta inlägg vill jag även säga tack till alla mina människor som funnits där för mig och för mamma. Utan er vet jag inte om vi hade klart detta. För är det något som man behöver och som ger en energi när den inte finns så är det vänlighet och kärlek från ens människor.