Kommer inte ihåg nu vart inspirationen till det här inlägget kommer ifrån men jag vet att jag skrev den här rubriken för någon vecka sen och sen inte riktigt haft lust att skriva det förens idag.

Många är rädda för att bråka med sin kompis. JUST DET! NU KOM JAG PÃ?! Det var Blondinbella som nämnde det på ''Efter tio''. Att många är rädda att ta ett bråk med en vän för de är rädda att man ska bli så ovänner, att man aldrig börjar prata med varandra igen, jämfört med syskon eller någon annan familjemedlem tex.

Jag håller inte med. Alla människor som är nära vänner till mig bråkar jag med och vi blir alltid vänner igen. För i slutet av dagen är man väl vänner för att man valt att ha den människan i sitt liv? Av en anledning som är större än något man är oense om.

Jag tror tex på att tycker man att någon har gjort något fel eller sagt något som man tagit illa vid sig av så är det otroligt viktigt att säga det. Att ta upp händelsen och säga hur man känner. Absolute inte låta det bubbla och hålla det inom sig. För det är då man kan sluta vara vän med någon som man faktiskt visst gillar för att den kanske inte upplevde situationen på samma sätt.

Så gör jag och de flesta av mina vänner. Här om veckan sa Boudal tex något som jag tyckte va väldigt taskigt. Istället för att bli en citron och irritera mig på honom så sa jag rakt ut att det där var faktiskt jättetaskigt sagt. Och frågade hur han menade. Hur han kunde säga en sån sak. Då förklarade han att han inte alls hade menat så och inte tänkt efter utan bara vräkt ur sig något han tyckte va lite roligt så bad han om ursäkt och då var det ur världen.

En annan vän till mig ringde upp en annan vän och sa exakt såhär: ''Jag mår skit dåligt och jag har försökt få tag på dig i flera dagar och du säger att du inte har tid. Jag tycker du är en sugig vän just nu!'' Då ändrades hela situation. För hon menade ju såklart inget illa, hon hade bara själv väldigt mycket just då och uppfattade inte att den personen faktiskt mådde så dåligt som hon gjorde. Då släppte hon allt och va med henne. Men det skulle ju kunnat blivit annorlunda, hon som mådde skit kunde sagt att ''Hon är en sugig vän. Jag ska inte vara kompis med henne längre. Hon bryr sig ändå inte om mig''.

Summan av kardemumman är ändå att när en situation dyker upp så sätter man sig ner, tar tag i det, pratar om det – och sen viktigast av allt – SLÃ?PPER DET och går vidare.