Jaja nu har jag hängt läpp klart. Nytt år betyder nya män och nytt liv. Eller hur. Hehe, speciellt detta med nytt liv. Jag kommer fira in nya året med åtta män och det kommer bli fantastiskt. Enda är att jag är riktigt sugen på att fira in nyåret i pyjamas men det tyckte in de var en rolig ide. Zolle har en ny smoking så han vill ju givetvis ha ett sådant tema men för oss tjejer när det är ”smoking” tillkommer hår, smink… Alltså. En hel dags jobb innan. Jag vill glida runt i en mysig flanellpyjamas och hälla i mig skumpa.

Men på tal om nytt år så ska ni få se mina mest like:ade bilder på instagram från 2016. Inte otippat att selfies, bebisbilder och inredning gillar folk mest. Jag är likadan. Man MÅSTE gilla bebisbilder. Vad är man för människa annars? Och så måste man gilla inredningsbilder, för man är ju en supportande kompis. Och semesterbilder gillar man ju för alla gillar solen och havet osv.

Hej.

Jag hamnade i en svacka. Jag hade en underbar jul. Sov hos mamma, åt massvis med skaldjur till lunch och på kvällen när hon skulle jobba åkte jag hem till Petra och åt julbord där. Vi var ett gäng kompisar som hade samlats runt matbordet, spelade sällskapsspel och hade en helt underbar dag. Jag tror detta var min första julafton hemma i Sverige jag inte fällt några tårar.

Men nu känns det nästan som om det kommit ikapp mig. Haft vrålångest och inte alls varit glad senaste dagarna. Känns som om jag trevar i snö upp till knäna. Pulsar fram. Det är kallt och tungt och blåser hårt. Den kalla snön piskar mig i ansiktet och jag måste spänna varenda millimeter av min kropp för att kunna ta ett steg till, i känslostormen.

När man måste koncentrera sig för att ta sig fram att gråta inte är ett alternativ. För då kanske jag trillar baklänges och aldrig kommer upp ur snödrivan. Fastnar där. Fryser fast tills hjärtat slår sitt sista slag och

allt blir till is.

Har ni lyssnat på veckans Onsdagsbubbel? Det är ju podcasten jag har tillsammans med Hanna.

Julen har alltid, så länge jag kan minnas varit den jobbigaste dagen på året för mig. Jag kan ärligt inte minnas en enda julafton jag inte smugit iväg till toaletten och fällt några ångestladdade tårar jag försökt kväva så länge att det inte gick längre.

Jag berättar i veckans podd om varför jag känt såhär och så brister det för mig… När jag börjar berätta om mamma. Det är en fin och ärlig stund jag delar med er. Lyssna gärna på iTunes eller i eran vanliga podcastapp.