Jag tänkte att jag skulle berätta för er hur livet efter min upplevelse på Yogiakademin är. Alla vänner frågar och undrar och jag antar att ni också gör det. Eftersom att jag har berättat det jag ska skriva om nu flera gånger har jag försökt hitta de perfekt orden för att beskriva det jag upplevde där och känner nu i efterhand att det inte riktigt går att förklara på något sätt utan att det låter lite ”flummigt”. Men det får vara så helt enkel, lite flummigt.

Jag hade på riktigt bara förväntat mig lite yoga och stretch och sedan inte så mycket mer. Men i efterhand så kör jag ”shaking” mellan 3-4 dagar varje morgon. Sedan kör jag yoga så länge det känns kul. Vilket varierar beroende på humör och dagsformen, men allt från fem minuter till trettio minuter. Och så avslutar jag allting med att dansa loss. Jag dansar blundandes och låter kroppen röra sig precis som den vill. Ibland hoppar jag upp och ner och ibland är jag mer sexig men oftast bara lite udda dans, tror jag. Jag har alltid älskat att dansa så detta är ett perfekt avslut på denna stund och jag blir väldigt glad av det. Denna låt dansar jag till just nu:

Nu kommer vi till den flummiga delen. Det viktigaste jag har med mig från Costa Rica och som Josefine (instruktör och grundare) lärde mig är att vara mycket mer i nu:et. Att lyssna, känna, uppfatta och uppskatta det man gör och uppleva när det händer omkring en. Jag tycker att jag generellt varit duktig på det under hela mitt liv – stannat upp i ögonblick och tagit till mig dem. Men det har ändrats till ett ännu djupare nivå. Innan var det mest när man var kär och det pirrade till sådär i magen av något han sa eller när man kiknade av garv med en bästa vän, då kunde jag stanna upp och verkligen suga i mig det ögonblicket. Nu är det alla möjliga olika stunder. Inte bara lyckliga och glada utan även de som är tyngre och jobbigare. Josefine har kort sagt ändrat mitt sätt att se och uppleva saker i livet. Det är riktigt starkt. Jag kommer vara henne och Yogiakademin evigt tacksam för det.