Jag är så överlycklig att jag äntligen kan gå powerwalks och verkligen röra på mig utan att knät värker. Det är fortfarande under begränsade och kontrollerade former. Jag skulle inte kunna gå och hike:a i fem timmar men knät klarar definitivt över en timmes PW nu. 

Har kört på med mina rehab-övningar och pw under hela resan. Riktigt peppad för morgonpromenader hemma i Stockholm nu. Ska gå minst fyra powerwalks i veckan. Tisdag, onsdag, torsdag och fredag känns som rimliga dagar! 

Älskar träningstoppar och träningsbh:ar med tunna band i ryggen just nu. Denna med lysande orange är från Casall. 

Vi är bortskämda med solnedgångar på denna resa. 

De går inte att beskriva med ord så jag ska inte ens försöka. Ni får se efter själva: 

Den här dikten trillade jag över när jag fick mitt hjärta krossat på riktigt för första gången. 

Jag hade precis fyllt femton år och hade utsvängda, urtvättade ljusa jeans och smygrökte bakom skolan. Han var nitton och häftig och tog min oskuld och sen skämdes han över att umgås med mig för att jag var för ung, erkände han många år senare. Han tyckte om mig. Han tyckte jag var rolig och modig berättade han. Men hans kompisar tyckte jag var för liten för honom och han föll för grupptrycket. I månaders tid stannade mitt hjärta en halv sekund varje gång jag fick ett sms och hoppades varje gång att det var från honom. 

Nångång under denna tid kom jag över den här dikten och kände att det var PRECIS så här det var. Läste den om och om igen och grät högt i kudden. Nu hittade jag den av en slump. 

Den heter ”Jag är blott en fimp” och skriven av Margareta Garpe och Suzanne Osten. 

Han tar i mig å jag glöder

Han rör vid mig

med sina läppar

å Han kramar mig

Han går med mig

ut på gatan

Han trampar på mig

Varför trampar han på mig?

Jo, jag är blott en fimp som Han har tänt

en fimp som Han har bränt

en fimp som Han har slängt

–

Vad tycker ni om den?