[email protected]

Hej.

Jag hamnade i en svacka. Jag hade en underbar jul. Sov hos mamma, åt massvis med skaldjur till lunch och på kvällen när hon skulle jobba åkte jag hem till Petra och åt julbord där. Vi var ett gäng kompisar som hade samlats runt matbordet, spelade sällskapsspel och hade en helt underbar dag. Jag tror detta var min första julafton hemma i Sverige jag inte fällt några tårar.

Men nu känns det nästan som om det kommit ikapp mig. Haft vrålångest och inte alls varit glad senaste dagarna. Känns som om jag trevar i snö upp till knäna. Pulsar fram. Det är kallt och tungt och blåser hårt. Den kalla snön piskar mig i ansiktet och jag måste spänna varenda millimeter av min kropp för att kunna ta ett steg till, i känslostormen.

När man måste koncentrera sig för att ta sig fram att gråta inte är ett alternativ. För då kanske jag trillar baklänges och aldrig kommer upp ur snödrivan. Fastnar där. Fryser fast tills hjärtat slår sitt sista slag och

allt blir till is.

Har ni lyssnat på veckans Onsdagsbubbel? Det är ju podcasten jag har tillsammans med Hanna.

Julen har alltid, så länge jag kan minnas varit den jobbigaste dagen på året för mig. Jag kan ärligt inte minnas en enda julafton jag inte smugit iväg till toaletten och fällt några ångestladdade tårar jag försökt kväva så länge att det inte gick längre.

Jag berättar i veckans podd om varför jag känt såhär och så brister det för mig… När jag börjar berätta om mamma. Det är en fin och ärlig stund jag delar med er. Lyssna gärna på iTunes eller i eran vanliga podcastapp.

Vet ni vem som är tillbaka för semester hemma? Er (och min!) favorit-Erik! 

Vi åt en lunch på Strandvägen 1 och stundtals garvade så hårt att jag inte visste vart jag skulle vända mig. Jargonen denna boys har är iskall, inte helt rumsren för att sitta på en fullsatt krog dagen innan julafton men vad gör det när allting kommer kring?